Den lilla yta av det vackra ljusa trägolv i Börssalen där Horace Engdahl presenterar årets Nobelpristagare i litteratur kallas på akademislang för “hagen”.

Hagen är inringad av ett vitt staket av villamodell.

Nytt för i år är att Horace emellertid också är herre utanför hagen.

Längst bak i Börssalen brukar andra mindre medietillvända ledamöter vänta in klockslaget. Men från och med i år svarar de inte på frågor. Det berättade Per Wästberg innan han försvann genom en bakdörr.

Horace Engdahl har sagt att god konst kan göra honom frisk, och vice versa. Jag frågade om vinnaren Le Clézio någonsin botat honom fysiskt.

- Om man tar “Afrikanen”, som kanske är min absoluta favorit. Den är så pass bra att man blir uppspelt av den. Man går runt och säger: “fan vad bra, fan vad bra”.

När Engdahl och andra ledamöter rör sig utanför sina salar får kandidaterna smeknamn, för att de ska kunna tala fritt om dem utan att bli avslöjade i förväg. Le Clézios alias har varit Chateaubriand, fransk 1800-talsförfattare och medgrundare av den estetiska riktningen romantiken. Samt en kötträtt.

Gläder det dig lite att amerikanerna förmodligen är ännu mer upprörda nu när du utsett en fransman?

- Det tycker jag inte de ska bli. Det här är inte en fransk författare man har anledning att bli upprörd över. Det är en kosmopolit. Han lär ju tillbringa en del av året dessutom i New Mexico. Han blir nog förlåten.

Finns det någon extra viktig politisk eller estetisk fråga som vinnaren har tagit ställning i?

- Han var en av de första som tematiserade det här med ekologi, klimatkrisen. Jag fick också höra en sak som jag hoppas är sant. Redan på den tiden när han gjorde civilvärnplikt som hjälplärare i Thailand blev han hemskickad därför att han anmälde barnprostitution bland hjälparbetare.

Är det nödvändigt att man ligger i fas med tidens frågor för att få Nobelpriset?

- Nej, jag tror inte att det har haft någon betydelse. Den delen av hans författarskap som handlar om miljön ligger långt tillbaka. Då skulle han fått priset 1985.

Det sägs att han varit i Sverige nyligen. Hjälper det att kampanja på hemmaplan?

- Jag har bara träffat honom en enda gång.

Det var, avslöjar Horace Engdahl, inte långt från hagen.

- Han strövade omkring här i Börssalen med Franska institutet utan att jag visste om det. Jag kom bara av en slump ut genom en dörr och kände igen honom från fotografierna. Men det där är ju Le Clézio! Jag gick fram och presenterade mig då. Han blev generad. Men jag pratade med honom en liten stund. Det var den första fransman jag sett i sandaler. Det tog lång tid att återhämta sig från det.

Den svenska landsbygden upplever i höst en renässans i romanlitteraturen
Björn af Kleen sonderar den uppodlade terrängen på jakt efter en förklaring.

Omslaget pryds av en skäggig galt med blodsprängda ögon och gapande käft.
Tidningen Vildsvin är det senaste tillskottet, ett provnummer ska sägas, i den snabbt växande magasinsfloran om landsbygden.
Här talas klarspråk om “den nya situationen”.
På baksidan av tidningen en annons för kikarsiktet Zeiss. Det inledande reportaget bär rubriken “Lugnet före galtattacken” och är bildsatt med ett vildsvin som slutgiltigt rasar i gräset.
Den nya situation som påtalas i ledaren är att vildsvinsstammen närmar sig 100 000 i Sverige.
Den nya situationen skulle också kunna tolkas som det faktum att den svenska landsbygden är så kommersiellt het att tidningsförlaget LRF Media, som ligger bakom Vildsvin, vuxit till Sveriges tredje största tidningsförlag med 25 utgivna titlar, att jämföra med endast fem år 2000.
Jag stöter på flera av dessa förädlade landsbygdsprodukter - Härliga Hund, Lantliv, Eco Queen, Gods & Gårdar, Traktor power - när jag intervjuar författaren Sven Olov Karlsson på hans arbetspalts LRF Media i utkanten av Vasastan - strax innan Stockholm byter ansikte och blir Haga och Frösundavik.

På dagarna skriver Karlsson nyhetsartiklar i tidningen Land Lantbruk - en “böndernas Dagens Industri” som följer med klassiska veckotidningen Land (upplaga på hisnande 229 400 exemplar), där Lasse Holm testar tårtor i ett praktfullt septembernummer.
På kvällarna skriver Karlsson romaner, kritikerrosade och storsäljande - debuten Italienaren har sålt i över 23 000 exemplar och uppföljaren Amerikahuset från i våras har tryckts i 5 000 inbundna ex.
Det som gör Amerikahuset till så medryckande läsning är just att Karlsson här fångar landsbygdens renässans, utan det kitsch - svartmålande eller skönmålande - som annars ligger genren nära. “Faktiskt flyttar nya människor in: par och barnfamiljer. Av fri vilja, utan förfädernas krav”, heter det om romanens västmanländska by Eriksfors.
- Vi blir ju allt mer flyttbara och osentimentala. Ungefär som amerikaner som bara flyttar hela tiden, för att de kan. Jag tror att det kommer bli så att folk i högre grad bor på landsbygden för att de valt det, av fri vilja, säger Sven Olov Karlsson.
- Och det är väl därför det lyckligtvis finns en publik för sådana här romaner.

I höst ger tre kvalificerade Bonnierförfattare ut romaner tydligt förankrade i bygdemiljö.
Lars Andersson inleder en släktsaga i värmländska släktbyn Hedås, Erik Andersson skildrar stämningarna i Västergötland efter en serie kontroversiella bygdeartiklar i lokaltidningen Varas värn (båda dessa böcker har gamla kartor tryckta på försättsbladen) och Ellen Mattson skriver fram 1800-talets Bohuslän i Glädjestranden.
Standardförklaringen till denna nygamla vurm för provinsen brukar vara att svenskar i själ och hjärta fortfarande är bondläppar, att urbaniseringsprocessen var så hastig att vår moderna identitet blott är en fernissa.

Lars Andersson undrar om det inte hunnit bli tvärtom.
- Det var en god förklaring till 70-talets stora skildringar om hur det moderna Sverige växte fram - Sara Lidman, Sven Delblanc, Kerstin Ekman. Men den förbindelsen är bruten i dag. Majoriteten av dagens svenskar har inte åkt höskrinda, konstaterar Lars Andersson.
- Möjligen har bonnlandet Sverige blivit så avlägset så att det blir intressant på nytt att återupptäcka det. Här finns en bakgrundshistoria som inte alls längre är självklar. Man kan väl fromt tänka sig att nya svenskar också kommer att söka det där bakgrundslandet, som man bara tar sig till genom litteraturen och berättelserna. Mustafa Can har berättat hur han lärde känna Sverige genom Ekelöf och 30-talsförfattarna.

Sven Olov Karlsson noterar att höstens litterära våg sammanfaller med ett statistiskt paradigmskifte.
- För första gången i historien bor fler människor i världen i städer än på landet, säger Karlsson.
Det betyder dock inte att provinsen förlorat sin dramatiska potential. Avfolkningen har snarast skärpt ensemblens roller, till författarens fördel.
I Amerikahuset framträder landsbygdens typkaraktärer 2008 höljda i kött och blod. Den uppåtsträvande arrendatorn, vars gård är “en dvärg som gjort sig stor” och den inflyttade prästen som med sin livsstilsmässiga inredningsfetischism när ett nyfeodalt förhållningssätt till byns ting och urinvånare.
- Det kan jag märka nu, att det är en föryngring av landsbygden, och samtidigt en marknadsanpassning. Det är inte längre farbröder som hankar på sin fädernegård. De nya bönderna är välutbildade, har gott om kapital och hoppas att småbönderna ska lägga av så de kan köpa upp egendomarna, säger Sven Olov Karlsson.
- Man behöver inte konstruera en intrig om man förlägger sin roman till landsbygdsmiljö. Snarast tona ner den. I Amerikahuset försöker jag lansera uttrycket Vilda Västmanland.

I ledaren till den brittiska tidskriften Grantas stora sommarnummer - med temat The New Nature Writing - talar redaktören Jason Cowley om naturen som en relativt post-pastoral plats - där författare mot en bakgrund av global uppvärmning och klimatrelaterade naturkatastrofer undersöker och gestaltar sin skuld i världens skeenden.
Den Stora journalistprisbelönade reportern Gunnar Lindstedt har tidigare gett ut böcker om Trustorhärvan och olja. I oktober kommer han typiskt nog med ett undersökande reportage om jordbruk på Bonnieretiketten Frank. Titeln, Svart jord, är lånad från Stenbecksfärens bolag Black Earth Farming, som gjort massiva investeringar i rysk jordbruksmark och som Lindstedt granskar i boken.
Lindstedts tes är att klasskriget på landet kommer att skärpas ytterligare. Den storskaliga maskinella jordbruksdriften använder miljövådliga bränslen. När dessa måste ersättas med traditionell arbetskraft är det stor risk för att man kommer att utnyttja lågavlönad arbetskraft för att hålla ner kostnaderna - som mexikaner på fälten i Iowa.

Som hos de skönlitterära Lars Andersson och Erik Andersson söker Gunnar Lindstedt en personlig grundberättelse i jorden - Lindstedt följer sin morfar spannmålshandlaren i fotspåren, till östgötska Skänninge vid förra sekelskiftet, något av ett agrart idealsamhälle.
Författare vänder sig alltså till landet för att få syn på de konkreta spåren av den senkapitalistiska apokalypsen. Var det inte just därför som vissa diktare drog till stan vid förra sekelskiftet? Men när stan blir idyll full av gårdfarihandlare (mäklarna), fåniga marknader (galleriorna) och bonniga dagdrivare (lattepapporna) återstår blott byn som eskapistiskt äventyr.

Nyligen förlängdes inte ett frilansuppdrag jag hade för tidningen Elle Lyx. Uppdraget, ganska lukrativt, var att skriva notiser om lyxiga ting - så som ett nytt tvättmedel anpassat för kashmirjumprar. Elle Lyx behöver en skribent med mycket humor, löd motiveringen som anlände per mejl i förra veckan. Chefredaktören meddelade att hon hade uppfattat mina “inlägg” som “aningen “torra” eller/och lite sarkastiska”. Det är en smaksak om man gillar tonen eller inte, förtydligade hon.

Så här dagarna efter beskedet är det trösterikt att få läsa den amerikanske författaren Jonathan Franzens memoarbok “Den obekväma zonen”, i habil översättning av Rebecca Alsberg. Själva grundämnena i Jonathan Franzens liv är sarkasm och torrhet - för att inte säga misantropi, och när han blandar dessa vätskor uppstår ljuvlig komik. Den är en smaksak - i USA och England var kritikerna ömsom förbannade, ömsom förtjusta när boken kom 2006.

Den obekväma zon som titeln talar om är nog framförallt Franzens föräldrahem i den borgerliga lilla staden Webster Groves i amerikanska Mellanvästern. Franzen har ett skandinaviskt arv på pappans gren, familjegenerna är märkta av en “hobbesk kamp” för överlevnad i Minnesotas sankmarker.

Således har Jonathan aldrig hört sin pappa berätta en rolig historia, fadern reagerar på andras skämt med en grimas. Hans två främsta fritidsnöjen är golf och bridge, “och nöjet i de fallen bestod i att oupphörligen konstatera att han var värdelös på det ena och otursförföljd i det andra”.

Faderns enda lidelse är en termostatanläggning i den dragiga villan som han vaktar likt en blodhund, den annars så fromma gestalten gläfser ständigt anklagelser mot familjen om att de skulle ha sänkt värmen under “komfortzonen”, en “blekblå båge mellan 22 och 25 grader”.

Man behöver inte ha föräldrar som spelar golf, eller ha växt upp i en tvåplansvilla med en värmekamin som maniskt matades mellan september och april - för att känna sig träffad av Franzens familjeskildring. Befinner man sig dessutom i ett begynnande samliv och upptäcker att de flesta av ens föräldrars drag tenderar att dyka upp hos en själv - läser man denna korta memoar på dryga 200 sidor med kisande ögon, boken på armlängs avstånd - framkallar den något av plågad vällust.

Det är så jag uppfattar Franzens familjebekännelser: inte som en strategi för att framställa sig själv i bättre dager, vilket är vanligt, utan som litterär riskinvestering. Den enda som kan vinna något på projektet är läsaren. Det faktum att man kan känna sig så träffad av en så allmängiltig bakgrund som Franzens, bekräftar att det lönade sig. Det är rörande och exakt gestaltningskonst.

Som många andra intellektuella män tyr han sig till fåglar. Han skriver om fåglar på samma sätt som Brutus Östling fotograferar dem. Inte som representanter för en art, eller som lustig kuriositet, utom som egensinniga individer i egen rätt. Det låter töntigt - men är gripande.

I det sista kapitlet - han hoppar från college till medelålder utan att beröra genombrottet och världsframgången med romanen “Tillrättalägganden” - väver han samman sin skilsmässa, sin ambivalens för att skaffa barn med sin passion för fåglar.

Ställd inför en handfull vanliga strandfåglar på en lerig remsa på Fort Meyers Beach i Florida känner författaren “oreserverad identifikation” med det “brokiga gänget” som står och trampar bland lägenhetskomplex och hotell. Det är en sorg, naturligtvis, att det enda sällskap han förmår uppskatta är en samling snäppor och pipare - de enda som inte väcker hans förakt och därmed självhat. Det kan ha något att göra med släktbakgrunden i Minnesotas sankmarker, men författaren är för elegant för att skriva ut det.

Jag hade mycket roligt när jag läste boken, och kände mig intelligent efteråt. Det är ovanligt.