May
14
Udda fågel väcker sympati
May 14, 2008 |
Publicerad Sydsvenskan, 080514
Boken. Jonathan Franzen: Den obekväma zonen. (The Discomfort Zone, 2006). Övers Rebecca Alsberg. Brombergs.
Nyligen förlängdes inte ett frilansuppdrag jag hade för tidningen Elle Lyx. Uppdraget, ganska lukrativt, var att skriva notiser om lyxiga ting - så som ett nytt tvättmedel anpassat för kashmirjumprar. Elle Lyx behöver en skribent med mycket humor, löd motiveringen som anlände per mejl i förra veckan. Chefredaktören meddelade att hon hade uppfattat mina “inlägg” som “aningen “torra” eller/och lite sarkastiska”. Det är en smaksak om man gillar tonen eller inte, förtydligade hon.
Så här dagarna efter beskedet är det trösterikt att få läsa den amerikanske författaren Jonathan Franzens memoarbok “Den obekväma zonen”, i habil översättning av Rebecca Alsberg. Själva grundämnena i Jonathan Franzens liv är sarkasm och torrhet - för att inte säga misantropi, och när han blandar dessa vätskor uppstår ljuvlig komik. Den är en smaksak - i USA och England var kritikerna ömsom förbannade, ömsom förtjusta när boken kom 2006.
Den obekväma zon som titeln talar om är nog framförallt Franzens föräldrahem i den borgerliga lilla staden Webster Groves i amerikanska Mellanvästern. Franzen har ett skandinaviskt arv på pappans gren, familjegenerna är märkta av en “hobbesk kamp” för överlevnad i Minnesotas sankmarker.
Således har Jonathan aldrig hört sin pappa berätta en rolig historia, fadern reagerar på andras skämt med en grimas. Hans två främsta fritidsnöjen är golf och bridge, “och nöjet i de fallen bestod i att oupphörligen konstatera att han var värdelös på det ena och otursförföljd i det andra”.
Faderns enda lidelse är en termostatanläggning i den dragiga villan som han vaktar likt en blodhund, den annars så fromma gestalten gläfser ständigt anklagelser mot familjen om att de skulle ha sänkt värmen under “komfortzonen”, en “blekblå båge mellan 22 och 25 grader”.
Man behöver inte ha föräldrar som spelar golf, eller ha växt upp i en tvåplansvilla med en värmekamin som maniskt matades mellan september och april - för att känna sig träffad av Franzens familjeskildring. Befinner man sig dessutom i ett begynnande samliv och upptäcker att de flesta av ens föräldrars drag tenderar att dyka upp hos en själv - läser man denna korta memoar på dryga 200 sidor med kisande ögon, boken på armlängs avstånd - framkallar den något av plågad vällust.
Det är så jag uppfattar Franzens familjebekännelser: inte som en strategi för att framställa sig själv i bättre dager, vilket är vanligt, utan som litterär riskinvestering. Den enda som kan vinna något på projektet är läsaren. Det faktum att man kan känna sig så träffad av en så allmängiltig bakgrund som Franzens, bekräftar att det lönade sig. Det är rörande och exakt gestaltningskonst.
Som många andra intellektuella män tyr han sig till fåglar. Han skriver om fåglar på samma sätt som Brutus Östling fotograferar dem. Inte som representanter för en art, eller som lustig kuriositet, utom som egensinniga individer i egen rätt. Det låter töntigt - men är gripande.
I det sista kapitlet - han hoppar från college till medelålder utan att beröra genombrottet och världsframgången med romanen “Tillrättalägganden” - väver han samman sin skilsmässa, sin ambivalens för att skaffa barn med sin passion för fåglar.
Ställd inför en handfull vanliga strandfåglar på en lerig remsa på Fort Meyers Beach i Florida känner författaren “oreserverad identifikation” med det “brokiga gänget” som står och trampar bland lägenhetskomplex och hotell. Det är en sorg, naturligtvis, att det enda sällskap han förmår uppskatta är en samling snäppor och pipare - de enda som inte väcker hans förakt och därmed självhat. Det kan ha något att göra med släktbakgrunden i Minnesotas sankmarker, men författaren är för elegant för att skriva ut det.
Jag hade mycket roligt när jag läste boken, och kände mig intelligent efteråt. Det är ovanligt.