Göran Greider skrev en gång i en bok om Dalarna att kylan främjar kollektivismen. Den trummar oss samman. Det hör till det mer larviga jag läst om detta idylliserade landskap.

Jag är uppvuxen i Hedemora. Mina föräldrar flyttade dit efter lärarhögskolan i Falun. Min mammas första jobb var på skolan i Garpenberg, det är nästgårds Stjärnsund. I högstadiet delade jag klass med eleverna därifrån. De lärde en tjuvröka och man fick inte följa med dem hem. De protesterade när bosnierna kom till skolan i mitten av 90-talet.

Hedemora är köpmannastaden som omringas av en krans brukssamhällen. Stålindustrin i Långshyttan. Gruvan i Garpenberg. Smedjan i Stjärnsund. Just Stjärnsund var det fina stället. Där hade bruksnäringen blivit museal och målats vit.

Jag har aldrig förknippat Dalarna med grannsämja. Tvärtemot Greider tycker jag att man anar den sävliga självtillräckligheten redan i vår dialekt. Om man åker tåg kan man pröva att hälsa på passageraren bredvid och ta hans bortvända mumlande som intyg på att man inte är välkommen tillbaka. Maria Blom fångade den där stolta bortvändheten i filmen “Masjävlar”. Jag minns att mina föräldrar fann den överdriven.

Förstås tänker jag på detta när jag läser om Engla. Människor i den misstänkte mördarens närhet träder fram i tidningarna. Chockade. Han måste haft en dubbelnatur. Vi hade ingen aning! Och samtidigt: fem kända domar i sex- eller våldsbrott. Vägkrogen som låser upp duschen för honom och hans nya bekantskap. Just den vägkrogen var vida känd i elva socknar för sina enorma mosportioner.

Den stränga sociala kontroll som brukar tillskrivas mindre samhällen på landet - skvallret, koderna, moralen - tycks här plötsligt påfallande följsam. Vad kylan än gjort med Hedemoraborna tycks det inte vara att trumma dem samman.

Det var samma känsla i Rödeby i Blekinge. Jag var där för en dryg månad sedan. Många sade sig ha vetat vilket helvete familjen haft, men ändå var det som om ingen sagt något. “Man ska väl i alla fall få vara i fred på egen tomt och mark”, sade en granne till gården där skotten brann. Gänget hade ju släppt ut kaninen, slagit upp staketet och rivit stängsel.

Alla var arga på myndigheterna. Myndigheterna, socialnämnden, svarade med en internutredning: “Ingen i familjen har något yrkesarbete och familjemedlemmarna har ett begränsat socialt nätverk och inga arbetskamrater som de kan diskutera sina bekymmer med.”

“Den folkliga offentligheten” kallar Göran Greider den gemenskap han ser växa fram i Dalarnas avfolkningsbygd. En gemenskap som inte kretsar kring “pressen eller de politiska partierna” utan mellan “vanliga människor”. Alla känner alla, säger han, “skvallrar fram misshälligheter och omtanke om vartannat”.

Jag vet inte. Just nu känns det som om den invånare som tipsade polisen om likheten mellan fantombilden av Pernillamördaren och Englas bortrövare var rätt unik, den ende som utövade bruksandans sociala kontroll på ett vettigt sätt.

Comments